KastKatt

Jag tror min kropp sakta dör, på insidan.
Att jag har något typ av cancer/tumör/svulst som suger ur livet ur mig.
Att ledvärken, huvudvärken, magontet, illamåendet och allt annat i själva verket är en sjukdom, som de aldrig hittat, och om jag tar reda på vad det är så kommer jag få veta att de inte vet hur långt jag har kvar.

Eller så är jag löjlig för knölen i nacken.
Och för att mamma har överfört sin cancer-rädsla på mig.
För att jag inte vill upphöra att existera.
För att jag inte vill bli en "skrikare".

LIVET är VÄRT att leva.
Livet ÄR FINT.
Det är det, man ska bara hitta ut ur ångest-panik-labyrinten, och börja leva.

"hitta ljus, och börja leva" -som låten säger.

När jag var yngre sa jag "jag tänke överleva, ge livet en käftsmäll. HAHA! Jag klarade av helvetet, och jag gjorde det med stil"

Jag håller fast vid det. Fast med inte lika töntiga ord.
orkar inte skriva mer.
skitsamma.