20.56
Jag kände väl bara för att skriva något.
Vet inte. Jag är fånig.
Det känns som om allt är mitt fel, men jag känner mig fånig, för igenom att tro att det är mitt fel så tänker jag egoistiskt. Går det ihop?
Allt har inte med mig att göra.
Det vet jag, jag tror inte på att vi är unika snöflingor. Jag vet att vi, jag, inte är mer eller mindre än någon annan.
Vi är, bara människor.
Endel är lite finare. Eller ganska mycket finare.
Det känns som om det var jag som förstörde allt.
Där är det äckliga ordet "jag" igen. Hatar det. Försöker gärna att undvika att använda det.
Hur är jag? Vad är jag? Vem är jag? Vart är jag? Vem vet?
Jag vet nog, någonstans, men känner mig förvirrad och känslokall.
Det finns på andra sidan fönstret...
Jag vill vara fin, jag vill känna mig fin och bra. Ha självförtroende, som är äkta, och känna mig säker på mig själv. Om jag inte är säker på mig själv, vad kan jag då vara säker på?
Varma fina andetag emot huden.
Fina sneda leenden.
Leenden som ger samma känsla i magen som när man råkar missa ett trappsteg.
Kan jag vara säker på det? Det vet jag inte, jag vet inte hur framtiden ser ut.
Men, jag är säker på att jag vill känna varma fina andetag emot min hud. Se fina sneda leenden som känns bra i kroppen. Fingeravtryck på huden som får min hud och kropp kännas mindre äcklig.
äckligajävlahora
Jag antar att jag bara kände för att skriva något.
Vet inte vad dock, hittar inte orden riktigt. Hur ska jag kunna hitta orden när jag inte ens är säker på känslan?
Är trött på det, att inte vara säker på vad jag känner. Att inte känna känslan PÅ RIKTIGT. Ibland vet jag inte, ibland känns det bara... tomt och apatiskt. Är det normalt? Vågar inte fråga. Det känns fånigt. Tanken på att jag har ångest känns fånig. Jag mår inte så dåligt, det finns så många som behöver hjälpen som går att fås. Tänk om de inte får den medans jag och mina fånerier är där?
Saknar dig, dig som i DIG-dig. Känns ovant att inte ha dig nära. Då känns allt... på riktigt, på ett bra sett. Det känns verkligt, utan att den VERKLIGAverkligheten (ansvar, jobb, växa upp-verkligheten) känns inte lika jagande och dess andetag klibbar inte sig fast i nacken på mig. Det är bra.
Förlåt att jag är krävande. Jobbig. Ansträngande. Tjatig.
Vill inte vara det, men det är svårt att försöka tänka på sitt jobbigabetende och försöka ändra det när man är så innerligt trött.
Och jag vet att allt är falskt och förräderi... Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...
Det känns ibland som om den delen av låten fastnat och spelas om och om igen. När allt är som värst, så försöker jag tänka på forsättningen. Den som gör allt mindre grått. Som gör allt fint.
Men det struntar jag i, för vi dansar och du har så mjuka läppar.
Vet inte. Jag är fånig.
Det känns som om allt är mitt fel, men jag känner mig fånig, för igenom att tro att det är mitt fel så tänker jag egoistiskt. Går det ihop?
Allt har inte med mig att göra.
Det vet jag, jag tror inte på att vi är unika snöflingor. Jag vet att vi, jag, inte är mer eller mindre än någon annan.
Vi är, bara människor.
Endel är lite finare. Eller ganska mycket finare.
Det känns som om det var jag som förstörde allt.
Där är det äckliga ordet "jag" igen. Hatar det. Försöker gärna att undvika att använda det.
Hur är jag? Vad är jag? Vem är jag? Vart är jag? Vem vet?
Jag vet nog, någonstans, men känner mig förvirrad och känslokall.
Det finns på andra sidan fönstret...
Jag vill vara fin, jag vill känna mig fin och bra. Ha självförtroende, som är äkta, och känna mig säker på mig själv. Om jag inte är säker på mig själv, vad kan jag då vara säker på?
Varma fina andetag emot huden.
Fina sneda leenden.
Leenden som ger samma känsla i magen som när man råkar missa ett trappsteg.
Kan jag vara säker på det? Det vet jag inte, jag vet inte hur framtiden ser ut.
Men, jag är säker på att jag vill känna varma fina andetag emot min hud. Se fina sneda leenden som känns bra i kroppen. Fingeravtryck på huden som får min hud och kropp kännas mindre äcklig.
äckligajävlahora
Jag antar att jag bara kände för att skriva något.
Vet inte vad dock, hittar inte orden riktigt. Hur ska jag kunna hitta orden när jag inte ens är säker på känslan?
Är trött på det, att inte vara säker på vad jag känner. Att inte känna känslan PÅ RIKTIGT. Ibland vet jag inte, ibland känns det bara... tomt och apatiskt. Är det normalt? Vågar inte fråga. Det känns fånigt. Tanken på att jag har ångest känns fånig. Jag mår inte så dåligt, det finns så många som behöver hjälpen som går att fås. Tänk om de inte får den medans jag och mina fånerier är där?
Saknar dig, dig som i DIG-dig. Känns ovant att inte ha dig nära. Då känns allt... på riktigt, på ett bra sett. Det känns verkligt, utan att den VERKLIGAverkligheten (ansvar, jobb, växa upp-verkligheten) känns inte lika jagande och dess andetag klibbar inte sig fast i nacken på mig. Det är bra.
Förlåt att jag är krävande. Jobbig. Ansträngande. Tjatig.
Vill inte vara det, men det är svårt att försöka tänka på sitt jobbigabetende och försöka ändra det när man är så innerligt trött.
Och jag vet att allt är falskt och förräderi... Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...Och jag vet att allt är falskt och förräderi...
Det känns ibland som om den delen av låten fastnat och spelas om och om igen. När allt är som värst, så försöker jag tänka på forsättningen. Den som gör allt mindre grått. Som gör allt fint.
Men det struntar jag i, för vi dansar och du har så mjuka läppar.
Kommentarer
Trackback
